På´n igen.

Ja som ni vet slutade mitt första norrlandsreseförsök med en returresa från Gävle. Men jag bytte bil och började om i min gröna combi några dagar senare. Då jag kom hem var jag inte upplagd för långresor utan väntade några dagar.

I alla fall: Nu kom jag iväg tidigt på morgonen och hade min gamla mor med mig. Hon skulle hälsa på sin syster i Boden.

Strax efter Sundsvall stannade vi och tankade, samt passade på att fika och ta en macka. De som jobbade på den macken ansåg knappast att städning var deras jobb. Det är ju inte så jättetrevligt att sitta och käka mullbärslimpa i en sån här miljö. Men jag orkar inte tjafsa med bensinmackspersonal så det fick bero. Men hade jag ägt den macken skulle jag haft ett allvarligt plussamtal med personalen.

Resan upp och resan tillbaka till Stockholm gick finfint. Visserligen regnade det å de grövsta hela tiden men bilen fungerade som den skulle. I Havsträsk, fem mil från Boden åt Jokkmokk till, spenderade jag en vecka med att försöka packa lådor och ge bort möbler samtidigt som det regnade värre än någonsin. Jag kunde göra lite nytta vid de korta uppehåll som kom ibland men för det mesta satt jag i min kusins hus och tittade på TV eller läste i Amelia.

Det goda med detta, efter att ha sett Oprah Winfrey och Dr Phil är i alla fall att jag vet att det finns folk som är livrädda för hörn och att en del människor drömmer mardrömmar om filmjölk?????????? Jaja!!

När det var uppehåll kunde jag sortera mina lådor och det var himla bra. Nu har jag tömt uthuset hos min kusse och han kan själv använda det igen.

Väl tillbaka till Stockholm, efter att ha blivit tagen av polisen i Boden tio över fyra på morgonen, var det kalas hos VC. Han och hans sambo ordnar de absolut bästa festerna och nu när de bor i ett brunt hus har det faktiskt blivit ännu bättre. De e trädgård och gräs och grill och allt som hör en villa till.

Även ett visst mått av ensamhet. Den som grillar mat åt trettio pers har en diger uppgift och ensamhet i grilloset är den tappres lön. Några kom och höll lite sällskap men det var bara för att de ville ha en "Väntepölse", som det heter i Norge.........tror jag.

Några av de celebra gästerna känner ni kanske igen. De som får reparera de värsta läckorna och fixa de svåraste remhaverierna, gärna på fredagskvällar.

Men Gaj & Glam i all ära, det finns en verklighet bakom allt. Å den verkligheten heter slagghall. Jag skickar in ett par bilder från slagghallen så ni ser hur mycket slagg vi ska hantera, samt vad den innehåller. Jag blir så trött på folk som ska kasta rörkopplingar och dyl i hushållssoporna.

Slagg-Jonas ringde i går och var för en gångs skull nöjd med situationen i slagghallen, inget vatten att bråka med och då blir han lycklig. Slaggnivån var normal och det gick bra att lasta slagg. Halleluja är bara förnamnet.

Då får jag i stället skicka in en helt obegriplig bild.

En OLE-åtgärd. Om jag kom till ett möte utan de papper jag borde haft med mig och skyllt på att min dator först måste utföra en OLE-åtgärd skulle jag ha fått sparken. Hur kan det komma sig att det i databranchen tillåts det allra vansinnigaste ursäkter för att programmen inte ska funka.

Tur att inte bilar har samma principer: "Vill du verkligen bromsa?" "Det verkar som om du lagt in fel växel. Vill du lägga in tvåan i stället?" Jo jag tackar!

Ändå: Som vanligt då min dotter haft min pickup är flaket fullt med skräp. Hon vet att pappa fixar detta förr eller senare samtidigt som hon låtsas att det bara är tidsbrist som gör att hon inte hunnit tömma det. Denna gång var det en TV-apparat, tre skrivare, en symaskin och diverse annat elektroniskt som skulle slängas. Jag tog mitt nya oinvigda SRV-kort och åkte upp till återvinningen. Så himla bekvämt och smidigt. Det var bara att visa upp kortet vi grinden och sedan kasta alla grejer på därför avsedd plats. Varför slänger folk sina prylar i källaren och vinden då det är så pass enkelt att på ett hederligt sätt bli av med sitt skrot. Det är samma fenomen som jag stött på i fjällen och som jag aldrig kommer att förstå: Man orkar bära med sig en stor burk full med köttbullar långt in i Sarek, men då burken är tom orkar man inte bära med sig den tillbaka. Förklara den matematiken den som kan.

Så här enkelt är det: Elektroniska prylar här, kylskåp där och Tjeckiska kvalit....nänä, här är jag på väg ut..........med min termostatlösa pickis. Gängpaj, jag säger inte mer.

Alla som känner mig vet att jag ALDRIG skulle skryta det minsta om mina barnbarn, skulle inte komma på tanken. Men nu kan jag inte låta bli.
Här är hon; Bianca. Hon kommer med största sannolikhet bli en världsberömd artist då hon blir större. Hon är bar tre år gammal men har i dagrna, som ni ser, släppt sitt första album. De e så morfar får tårar i ögona. Vad månne bliva av henne????