Tre månader sen sist

Jajamen! Nu har tre månader gått och jag har inte skrivit ett ord. Jag var rädd att jag blivit blogberoende så jag måste kolla om jag fick abstinens, jodå, lite utslag och så, men inte så värst farligt.

Så jag vågar börja om, om än försiktigt, för att se hur det verkar.
Det har förstås hänt en del sen sist; revisioner, höststopp, inspektioner, provdrift, driftprover, haverier, kurser, kurser och åter kurser. I åtta veckor har driftpersonalens dagvaktsveckor gått åt till utbildning samtidigt som vi arrangerat brandskyddskurser för all personal i hela Stockholm. Det starka könet hos oss fick dessutom kalendrar med brandmän efter avslutad kurs. Jag nämner mer om detta oskick senare.

I alla fall: Jag mjukstartar med mitt lilla barnbarn, grabben som tror att allt sodavatten i världen tillhör morfar; Bango. Jag stoppade i tio spänn i en leksakshelikopter så att den skulle skaka i fyrtio sekunder. Roligt och prisvärt.

Men huvudsaken är att han blir glad och nöjd. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket en rätt placerad tia skulle räckt till; tre portioner mat i Kongo, en dos penicillin i Somalia?

Men nu räckte det i alla fall till en hisnande upplevelse för Bango, jag har ett par tior till:-)

Och då han skulle äta middag med sin syster hemma hos morfar fick de själva välja maträtt. Gissa vad det blev? Varmkorv och prinskorv.

Å har man matskick som det anstår en yngling som brås på sin morfar kan man inte begära bättre.Men att påpeka detta föll inte i god jord. "Moffa e dumm!"
Jo jag vet, men det är inte riktigt läge att förklara för en fyraåring att de enda ord i Sverige som stavas med två "m" efter en vokal är lamm och damm. Dumm...hehe!
Som tur e har jag Bianca som vräker i sig en bulle direkt efter att hon har kastat korvarna i soppåsen.

Hon är söt som få även om hon försöker vräka i sig bullar som är större än hennes huvud.

Men tillbaka till verkligheten; den sopstationiga. De ringde mig och sa att de hade tråkiga problem med en skaktransportör. Det var bara förnamnet.

Den mittersta skakisen på P4 hade skakat sönder i sina grundvalar och befann sig på backen, inte särskilt snyggt.


Sprickor, brott, mera sprickor och mera brott. Nu var det fara å färde. Att stoppa en panna då vi har revision på P6 är inte populärt. Det blev inte roligare då jag fick veta att folk var sjuka, var på kurs eller konferenser. Plus att den jag helst velat haft på plats var hos tandläkaren. Men shit happens, som man brukar säga.

In kom i alla fall våran svetsgrupp med sina gubbar och de lyckades fixa transportören medan vi låg på olja några timmar. De gjorde ett strongt jobb och fick ihop bitarna. Det blev naturligtvis ingen tioårsgaranti på jobbet men vi kan troligen köra fram till att P6 går som den ska, och i allra näst bästa fall fram till att den nya skakisen är klar. Bäst är förstås fram till nästa revision men en sådan optimism saknar t.o.m. undertecknad.

Men hur mycket jobb vi än har och hur mycket vi än måste slita & släpa så hittar vi alltid nån gång en lunchrast, om än ofta försenad. Och då är det bra att ha Rikskuponger så man slipper hala fram kontanter. Då kommer vår ofta svårt funne kupongadministratör väl till pass. Blyg som hon är så är det svårt att få en bra bild på henne. Det blir sgs alltid ryggskott.

Men här är hon i alla fall; rikskupongernas Moder Theresa. Kvinnan som ser till att vi alltid har möjlighet att käka upp kockens stekta ägg eller ta en hembakad smörgås till morgonfikat.

Javisst ja; tog en rond i tipphallen också. Då skakisen skakade som den skulle. Då hittade jag den här skivan. Nån ensam stackare hade spelat in en skiva att använda då livet inte var som det skulle.

Alla som sett Jack Nicholson i filmen "Livet från den ljusa sidan" känner igen principen. Man bränner lite olika skivor för olika tillfällen och olika tillstånd som man kan drabbas av. Ett bra system. Själv har jag det mycket enkelt. Jag har alla Cornelisskivor som gjorts och där hittar man tröstesånger för alla tänkbara tillstånd. Han har en låt för allting ifrån vildaste glädje till djupaste sorg. Passar inte en låt av Cornelis passar ingenting. Lita på mig.

Apropå glädje: Mitt sista barnbarn dök upp den första oktober. Jag trodde att han skulle heta Bernhard men efter många om och men blev det Vincent. Inte det sämsta namnet. Han är döpt efter en av världens ballaste motorcyklar. En Vincent -54 såldes nyligen för otroliga 82 000 pund. Om morfar får bestämma ska hans brorsa, om han får någon, heta Triumph. Sen skulle en Norton sitta som en fläskläpp.

Så här brukar de se ut då de är nyfödda men det dröjer nog inte länge innan han sitter och hoppar på morfars mage och säger att den är jättestor. Men än så länge ligger han snällt och kräks på morfar i väntan på att nån ska ge han välling.

Tillbaka till tidigare nämnda kalendrar. Nu är det slut med dyl hos oss. Det är numera inte i enlighet med vår uppförandekod lämpligt att ha kalendrar med lättklädda personer. Det var iofs länge sen det var det men nu ser ingen mellan fingrarna på sådana övertramp.

Så något liknande detta kommer ni inte att få se på sopstation i framtiden. Jag kan givetvis inte tala om vem som har dyl på väggen men jag kan tala om att han är ombedd att ta ner den, och inte sätta upp den igen. Jag kan även påpeka att det är november 2008 nu och kalendermannen är från juni 2006..........bara en sån sak. Men som sagt; han är informerad. Här ska det inte ruckas på årstider heller.
Tillbaka till panna 4. Jag beklagar hattandet men det blir lätt så då man ska sammanfatta ett kvartals frånvaro.
Här kommer underhållsingenjören, molnöjd och fin. Jag pratade med honom idag och han var inte riktigt nöjd eftersom det inte var fredag. I morgon är han säkert gladare; då är det de facto fredag. Och han kan åka hem till de sina och fira helg som alla andra människor............om det inte händer nåt med P4 vill säga, då är det slut på friden.

Mange från Hellsten vill också vara med på bild. Han kör sin underliga maskin med den äran och klagar bara över att det inte finns nån radio i lastmaskinen.

Det skulle inte göra så mycket om inte den klagosången kom tre gånger om dagen. Men han är en snäll typ även om han inte får så många extraknäck som barnvakt.

Men innan jag knyter mig måste mina små tvillingar få vara med. Det är helt otroligt vad de växer. Hade min kurva följt deras skulle jag ha vägt cirka 897 kg idag.

Små knubbiga gubbar utan hår som tittar misstänksamt på folk, och det tycker man är jättegulligt. Men sen har jag en kompis på Gotland som också är en knubbig gubbe utan hår som tittar misstänksamt på folk.
Han är inte riktigt lika gullig men har blivit ganska duktig på att köra traktor sen han flyttade ner till Kalkstenshawaii och blev hästbonde.........hästbonde.

På hans kylskåp hittade jag en klisterdekal värdig en frikyrkopastor från det stora landet.

Tänkvärt! Nu när man passerat femtio och börjar inse att man inte är odödlig så tänker man sig noga för innan man är lika elak som man var i unga år, om det inte är absolut nödvändigt förstås.

Å så lilla Vincent igen, i morfars trygga famn. Det är svårt att begripa att man kan vara så liten och ändå låta så mycket.

Nu är ju som alla vet vintern här, eller den var här några dagar i förra veckan. Men för inte så länge sen var det sommar och sol med tillhörande BarBQ hemma hos VC och hans alltid lika tindrande sambo i deras nya bruna hus.Några sopstationsgubbar känner ni kanske igen. Betydligt gladare än när de är på jobbet och släpar.

Men jag tror att det finns ganska många människor som tycker att det är roligare att vara på fest och dricka öl än att stå på en sopstation klockan tio en fredag kväll och reparera en transportskruv. Konstigt!

Å så här glad är värdinnan över att få bjuda hem massa folk som äter upp maten och dricker upp drickat. Denna fest var lite ovanlig. Undertecknad kom inte först, gick inte sist och drack inte mest. Det var en fest värd att minnas. Det kommer aldrig att hända igen.

Och VC himself, värden. Med tungan rätt i mun styr han korvar och stekar så att de inte bränns eller blir missfärgade.
Ett ensamt jobb men det viktigaste på sådana tillställningar, snäppet efter värdinnan och hennes drinkblandande förstås.