Nytt år..........nya sopor.

Jag har haft semester och inte varit särskilt inblandad i sopstationens väl och ve så de problem som varit har undgått mig helt. Dock var det en rosterläcka på panna 4 i förra veckan så pannan var på väg upp då jag kom tillbaka till jobbet.

Visst är det roligt att knalla ner till en djupfryst Skoda klockan halv sju på morgonen och börja skrapa rutor innan man hoppar in och tar tag i en iskall ratt. Men det finns annat som är nästan lika kul, knalla runt i 30-gradig värme t.ex. Det går också bra.

Min gode vän Kai skulle gifta sig på nyårsafton så vi var några vänner från Sverige som kom och gratulerade. Bland annat depotchefen från Värtan som även firade jul i Pattaya.

Han och jag var klasskompisar på Sjömansskolan 1974. Där gick vi med rosiga kinder och drömde om fjärran länder och spännande hamnar. Sedan skilde de sju haven oss åt men tio år senare hamnade vi under samma tak igen, som maskinister på Värtaverket.

Och nu, trettiofem år efter plugget, är vi två tjocka gubbar som utforskade Koh Chang på våra hyrda skotrar. En galen jycke var bara några centimeter från att utforska DC:s vänstra ben. Tack och lov satt han på moppen och var ett svårfångat byte.

Här har vi honom tillsammans med Lasse, som tidigare jobbade i hamnen hos oss men som numera har fru och barn i Thailand och jobbar som arbetsledare på ett företag som bygger flotta villor åt falanger.

Kortet är taget utanför Harley Davidson Bar i Pattaya där bröllopsfesten tillika nyårsfesten ägde rum. En fest jag aldrig kommer att glömma trots att jag inte kommer ihåg så mycket av den;-)

Några hojar står parkerade utanför baren. Den närmast har ett brutalt aphäng och jag skulle inte vilja köra runt med den på de Thailändska vägarna.

Men trots den ettriga trafiken och de minimala utrymme man har på gatorna är det många som kör omkring med såna här maskiner.

Då är den här lite lämpligare. En HD från 1909 som var en bröllopspresent till Kaj. Det var inga dåliga presenter bröllopsparet fick ta emot.
En liten hemmabar är aldrig fel. Behöver jag tala om vilka som invigde bord och stolar? Nä knappast!
Och här har vi själva brudparet, Kai och Ton tillsammans med DC.

Det gick vilt till på sina håll men rekordet hade nog den här unga damen.

Fast det är klart, drar man i sig en pava hemkokt på fyra minuter är det inte annat att vänta.

I vimlet syntes Arvid med hustru, numera Halmstadsbor. De hade avbrutit sin dyksemester på Lantha för att vara med på bröllopet.

Här är ännu en av dessa tusentals obegripliga skyltar.

Men tittar man riktigt noga så kan man ana att det har något med produktplacering att göra. Väldigt populärt i svenska långfilmer.

Men även en bröllopsnyårsfest har en morgondag.

Här har vi den, med Kai, Sunkan och Krister som käkar frukost, fortfarande på samma bar.

Men sen var det dags för brudgummen att ge sig av hem på sin nya present.

Om jag inte minns fel så blev det nåt fel på hojen under nattens provtur så jag tror att Kai fick trampa hem. Det går det också.

Men efter ett par dagars vila var det dags att styra kosan söderut, mot Koh Chang. Kai hade gjort två resor till Kambodja och var trött på potthålen där så det blev ingen resa dit. Men det gjorde inte så mycket.

Här har vi stannat och tankat och fått lite i magen. Sedan bär det raskt vidare mot färjan som ska ta oss över till elefantön. Som förresten led en anmärkningsvärd brist på elefanter.
Toaletterna på färjan var bland de dummaste jag sett. Vid lejdaren ner till bildäck fanns ett stort hål in till toaletten. Här skulle man sitta och titta på folk som gick upp och ner till bildäck. Inga hemligheter här minsann.

Eftersom DC och jag är morgonpigga så var vi uppe tidigt dagen efter ankomsten så vi tog en promenad på stranden där vi hittade en ganska ball resort där backpackersena höll till.
Inte så värst lyxigt men det var i alla fall nära till havet, ungefär tre meter.

Å en skojig skylt igen. Min engelska är inte den bästa men det ser ut som om man ligger löst till om man använder narkotika i Thailand, då måste man hamna under en arresterad..........eller nåt.

Under vår färd runt ön hittade vi ett tempel som höll på att renoveras alt. byggas ut. Vi fattade aldrig vilket. Hur som helst så kommer det säkert att bli väldigt fint men säkehetstänket var inte så strålande.
Här ska några stackare stå bland el-och telekablar och tillverka en staty i lera.

En inte allt för ovanlig syn; DC med mobilen i örat. Det är aldrig fel att surra lite.

Här är den bereste Uffe. Så fort han får en chans flyr han Sverige för att åka kors och tvärs över jordklotet. Han har säkert rest upp en bättre Djursholmsvilla.

Fast jag tror att han hade gjort illa långfingret för varje gång jag skulle ta ett kort på honom sträckte han upp det. Stackare!
Om ni tröttnar på min gamle klasskamrat får ni scrolla vidare. Här står han i alla fall på Beach Road i Jomtien. Ett område som stadigt växer och snart kommer att ha en Second Road.

Efter en dags kuskande i sol och värme åkte vi ner till Calle Kubiks nya bar; "Klaffen", för en stunds komplentation. Där stod det en överlastad pickis fylld till brädden med kartonger. Detta hindrade inte föraren att fylla på med flera. Jag trodde aldrig att han skulle lyckas.

Men det gjorde han. Jag skulle inte vilja köra en meter med det här ekipaget. Livsfarligt! Men de är visst vana där borta och sånt här är vardagsmat.

Nästa dag var det dags för en kulturell utflykt till ett tempel i Naklua. Ett värstingbygge i trä som är 105 meter högt. De har hållt på i 27 år med byggnationen och beräknar vara klara om cirka 20 år. Det är inte omöjligt att nån snickare tillbringar hela sitt yrkesverksamma liv med att bygga på ett enda hus. Det kostade cirka tio kronor att gå fram och se på templet på avstånd. Men vi gjorde nåt fel eftersom vi hela tiden blev stoppade av folk som skulle se biljetten. Vi skulle visst ha fått en klisterlapp att sätta på tröjan så att de skulle se att vi betalat. Inte lätt att veta.

Här är det nog fjärde gången på cirka 150 meter som vi blir haffade. Antagligen såg vi ganska skumma ut.
Eller så var det DC:s intresse för elefantbajs som gjorde att vi drog blickarna åt vårat håll.
Här är templet som jag ska besöka då det är färdigt 2029 nån gång.
Vid Naklua Market pågick arbetena för fullt med att bygga grunden till vad jag tror är ett bostadsområde vid vattnet. Caterpillers och grävskopor snurrade överallt men det hindrade inte ägaren till den här bilen att helt iskallt parkera precis där grävskopan hämtade betongbalkar. Inget särskilt bra ställe för en ny fin bil att stå på.
Tillbaka igen med ett välbekant behov av en kall Chang hamnade vi på Calles bar igen. I kväll var det biljardkväll med "Jelly Baby" som utmanade den som vågade.
Som sagt, min engelska är inte den bästa men jag inbillar mig att jag kan skönja en skugga manchauvinism på hans affisch. Han hade även en uppvisning som gick ut på att han skulle få in en boll i varje hål på ett enda slag. Efter tre försök gav han upp men han vann tolv matcher under tiden jag var där så han drog väl in tre månadslöner för en Thailändsk arbetare på några timmar och var nöjd ändå.

Kubiken var en av de som försökte slå honom men misslyckades. Inte så konstigt eftersom "Jelly" lär ha varit världsmästare två gånger.

Men Kubiken fick flest stilpoäng i alla fall. Dessutom försökte han sig på en fuling. Han bjussade Jelly på shotar så att han skulle börja slira med sin kö. Detta hade kanske fungerat om Kubiken själv hade låtit bli shotarna, men icke. Så det blev som det blev. Förresten, man behöver inte vara särskilt begåvad för att begripa var han fått sitt smeknamn från.

Sen var det dags för nästa kalas. fredriks tjej skulle fylla år och det är ingenting man slarvar med på de här breddgraderna. det skulle blåsas ballonger och pyntas å de grövsta och hela tillställningen skulle gå av stapeln nere hos Calle. Tjejerna hade en trasig ballongblåsare så det var ett jäkla slit för dem att blåsa ballonger. Jag erbjöd mig, dumt nog, att hjälpa till. Men det var de tjurigaste ballonger jag träffat på.
Fast jag tog i så det smakade blod i munnen lyckades jag inte prestera mer än detta. Ballongen är väl marginellt större än en körsbärstomat. Men Kubiken räddade alla genom sitt rådiga ingripande. Han hämtade en kompressor och sen var ballongproblemet ur världen.
Något skamsen över min beiga insats lommade jag hemåt för en natts vila. Nästa dag skulle DC och jag iväg på äventyr igen, på våra moppar. Första stoppet var ett ställe där man fiskade mal.

Här står han mitt ute i den Thailändska vildmarken och halar in sitt byte. Han fick två malar och jag endast en. Eftersom vi slängde i fiskarna igen så hade det ingen betydelse direkt.
Jag är inte den som brukar skryta, men malen är nog lite fulare än mig. Lite grann i alla fall.

Vi fortsatte mot Rayonghållet och snavade på ett område med en massa kolmilor. Som väggar runt kolet hade de satt upp oljefat som plattats ut, intressant.

Precis då vi skulle knalla in i området på ett studiebesök hörde vi det bekanta ljudet från en galen hund. Och med den tokiga jycken på Koh Chang i färskt minne hoppade vi kvickt upp på mopparna och styrde kosan mot Buddhaberget.
Av någon anledning som jag aldrig fick reda på var DC väldigt populär. Folk hälsade på honom och var jätteglada då de fick se honom. Han är säkert lik nån kändis, även om den enda jag kan komma på är en skäggig miljöpartist vars namn jag inte minns, men han borde inte vara så populär i Thailand.
Här är det en grupp turister som vill att han ska ha en konstig hatt på sig medan de fotar honom tillsammans med en i gruppen. Mycket märkligt!

Senare på eftermiddagen hörde jag ett välbekant ljud. Det hade slunkit in en hermelin bland katterna. En mean Streak -03 med ProPipes, min egen hoj......nästan. Det var nästan så jag längtade hem, tills jag kom på att det inte var så kul att sitta och torrbryta i garaget tre månader och vänta på våren.
Å så ett felparkerat flygplan. Kul!

På kvällen var det dags för nästa kalas och här har Calle upplåtit sitt biljardbord till en Thaibuffé.

Här har vi födelsedagsbarnet själv, Pum 31 år nyligen fyllda. Enligt seden prydd med presenterna runt halsen, de som gick att ha där.
Sen var det dags att åka hem till Svedala igen. DC och jag tänkte ta ett par dagar i Bangkok inna vi flög hem så vi stack dit på söndagen. Tyvärr hade han gjort en tankevurpa med sin avfärd så han åkte hem ett dygn tidigare än han trott. Det blir lätt så då man flyger 00.40 på natten. Då är det nästa dygn.

Men på vägen till Bangkok körde vi om en sopbil. Uppe på bilen, troligen i strid med åtminstone svenska regler, satt två sopgubbar och kramades.

Eller förresten, det är kanske tillåtet för sopgubbar att krama varandra även i Sverige. Jag får kolla med SRV.

Så var det dags för DC att flyga hem medan jag hade två nätter kvar i Bangkok. Här sitter han minuterna innan hans taxi kommer för att köra honom till Sura..Suver...Suwarn...flygplatsen.

Själv fick jag en heldag i huvudstaden och vandrade runt bland gator och torg med fara för mitt liv. Trafiken är fullständigt utan regler. den enda regel som något så när följs är vilken sida man ska köra på, resten är fritt val.

Tyvärr så får man se misär också, eller snarare, tyvärr finns det misär och fattigdom.
Trots att jag har varit kors och tvärs i världen och sett det mesta av fattigdom och elände är det ingenting jag vänjer mig vid. Och när den här lilla grabben påminde om mitt senaste barnbarn slet det extra mycket i hjärteroten.

Ja det blev inte mycket till sopblog, men nu är jag hemma i sophögen igen och hoppade på beredskapen idag. I natt stoppar vi fastbränslet till dagsilo 2 för panna 6 så att Raumaster, eller vad de nu hette, kan gå in och modifiera skruven. Det blir spännande att köra på två stråk i närmare ett dygn. Sen är det visst dags för kolbyte på G1. I morgon ska en lägesåterföring monteras på friblåsaren på gemensamma ångnätet och på onsdag ska buffertbassängen vara tom så att den kan rengöras, även tårtbiten bör vara tom då. Det finns utrymme för trassel, tror jag.