Mer än lovligt ovanligt.

Jag brukar ju skylla min indolens map bloggande med att det inte händer nåt ovanligt, men nu har det gjort det; nån stackars grävskopeoperatör grävde av en kabel i Enskede. Hela sopstationen blev isolerad. Ingen kunde använda sina datorer. Ingen kunde ta emot eller skicka mail. Sicken Tycko Brahe start på en annars så trevlig torsdag. Jag hade ingen aning om att jag var så handikappad utan det hjälpmedel som människan klarat sig utan i många tusen år. Men inget ont som inte har nåt gott med sig, vi började prata med varandra i stället för att skicka mail. Vi fann en slags gemenskap som vi inte trodde fanns tack vare nätbortfallet. Jag såg t.o.m. två kolleger stå och krama varandra vid kaffeautomaten. Jag vill inte skriva deras namn utifall deras fruar läser min blog.

Verkstadschefen ringde mig och föreslog en rondering på det yttre området, som är vårt ansvar, nu hade vi tid till detta.

Vi träffade Tommy och Rotis som bekymrade, men glada, stod vid finkrossen till RB2-bränslet. Där hade de haft ett stopp som Tommy fixade, med hjälp av Rotis förstås.

Vi har problem med en magnetavskiljare just nu, den funkar inte, så det kommer en hel del oönskade saker med i bränslelinjen och ställer till problem för oss. De störningar vi har på pannorna brukar vi nästan alltid skylla på bränslet, rätt eller fel; men alldeles för ofta kommer det med en massa saker som inte går att elda.
Här pekar VC med sitt smutsiga pekfinger på det som INTE är brännbart material men som vi förmodligen förväntas elda upp, aluminiumstänger, järnrör, rörflänsar etc.

Men en rond kan inte vara för evigt så jag gick till våran miljösamordnare och frågade om vi inte kunde passa på att göra en "Safety Walk" på Maria pumpstation. Där står de pumpar som ska förse även centrala delarna av Stockholm med miljövänlig sopvärme. Pumparna hade provkörts dagen innan och eftersom jag aldrig varit där tyckte jag att det kunde vara lämpligt med ett besök. Även Anette, hon med Rikskupongerna, ville följa med. Sagt och gjort, vi tog vår Ford Focus och åkte in till Södermalm, härligt. Det gick ganska lätt att hitta stationen och det var busenkelt att parkera där, unikt för Söder.

Utanför stationen, på berget vid Söder Mälarstrand hade någon byggt en särskild Pubholk åt fåglarna i området. Väldigt omtänksamt! Att alla söderkisar och söderbönor tillbringade större delen av sin fritid på olika pubar visste jag, men inte att fåglarna också gjorde det.

Men det kan ju vara trevligt även för de flygburna att kunna sitta och slappa lite på puben innan det är dags att flyga hem till holken.

Anette blev väldigt imponerad av en CD-spelare som driftsättarna hade uppställd. Denna CD-spelare är ett riktigt ställage och kan lätt förväxlas med ett svetsaggregat eller dyl. En riktigt manlig speldosa.

Det var nog därför Anette blev så exalterad. Vilken musik som fanns på skivorna vet jag inte. Det var fulbränningar men känner jag driftsättare rätt så var det nog en hel del Cornelis.

Vidare: Några bilder från PS Maria.

Den sista bilden är särskilt intressant. Forskning har visat att elektroner inte gillar skarpa krökar då de far runt i elkablar. Därför har man nu för tiden rundat av krökarna så att svängarna tas ut mera ordentligt och på så sätt ökar verkningsgraden hos elektriciteten. Så det här får vi nog se mycket av i framtiden; runda krökar.

Sen var det dags att åka tillbaka till jobbet och se om optokabeln var fixad så vi kunde jobba igen.

Vägen ut är uppförsbacke, (eftersom vägen ner var nedförsbacke), och ganska jobbig för kontorsmänniskor som är vana med plana ytor. Men tjejerna såg glada ut, om än ansträngda, då jag fotade dem i pumpstationens uppförslut.

Hur som helst: Om jag ska vara lite religiös för en stund. Det finns många som haft en "Nära döden upplevelse." Då har de sett ljuset i en tunnel som de befunnit sig i. En sån upplevelse har jag aldrig haft, men jag har haft en "Nära Norge upplevelse." Det var år 2006 då jag åkte motorcykel från Vara till Bohuslän och plötsligt såg en gränsstation till Norge. Vete fasen hur det gick till.

I alla fall: De som haft en "Nära döden upplevelse" pratar om ett ljus de ser i slutet av en tunnel. Detta såg jag då vi knallade upp mot Söder Mälarstrand. En sådan upplevelse får en att omvärdera sitt liv och inse att små oviktiga saker kan ha väldigt stor betydelse, samt att det man värderar högt är en skitsak.

Nu såg jag ljuset i tunneln.

Fyrtio meter till, sen väntar sommar och sol, södermalmsk värme och närvaro.
Och uppe på Söder Mälarstrand fotade jag rören som dök upp från Riddarfjärden och som skulle sammankopplas med oss. Nu kan befolkningen i det centrala Stockholm vara stolta; nu blir även mina soppåsar värme och el i mitt hem. Kräftskivan i lördags blir värme till Tacofesten nästa helg. Undertecknad förstår att Stockholmarna känner sig stolta.

Till sist: En tegelkåk.

Ett hus som byggdes samtidigt som min kollega Lasse Hansson började jobba på Värtaverket i Hjorthagen. Hyfsat bygge! Men hur värms det upp????

I alla fall: Jag får väl avsluta med en bild på mitt yngsta barnbarn. Snart är de fem och jag kommer att få problem att hålla ordning på dem. Att vara morfar blev också en heltidstjänst.
Hon här lindar morfar runt lillfingret, trots att han är tuff och säger emot......Usch vilken vekling man blev då man fick barnbarn. Gonatt!!

Lördag igen.

Jag var in en sväng till jobbet idag. Inte för att jobba utan för att kasta lite sopor. Jag har sovit på vardagsrumssoffan sedan min Thailandsresa i november eftersom min dotter Sussie sålde min säng då. Då jag kom hem nu i februari hade hon sålt även den.

Så efter en vecka på golvet har äntligen min Tempursäng kommit, åtta veckors leveranstid och det blev en del brännbart då jag packat upp den, uppskattningsvis 970 KWh.

Och denna energimängd bör komma våra kunder till godo så jag åkte till sopstationen vid lunchtid och passade samtidigt på att käka lunch med driftkillarna. Hasse var där och kollade effekterna av Värtanaskan och så har The Boss börjat jobba skift igen så även han var där. Inte konstigt att det går så bra.

Och då det inte finns några spännande att rapportera från sopstation får jag väl fortsätta att berätta om när jag kom hem och hur det var med Wheelskryssningen.

Som jag nämnt tidigare hämtade mina döttrar mig på Arlanda, halv två på natten. De körde hem mig och vi var väl hemma vid tretiden. Jag kände svåra magsmärtor inför att kliva in i lägenheten. Jag hade försökt börja tapetsera sovrummet men tapeten jag köpt var av fel sort, visade det sig. Jag trodde att jag köpt Wallcover men det var fel. Varenda märke i väggen lyste genom och efter flera försök gav jag upp, det var dags att resa bort.

Så nu väntade jämmer och elände, tapetsering, golvläggning och målning.

Jag hoppades att tre veckors semester skulle ha ordnat en viss summa energi som skulle få mig att orka genomlida detta, men jag kände stor tvekan.

Då vi kom fram ville de följa med upp, Sara behövde gå på toaletten, sa hon.

Jag öppnar dörren till min lägenhet men i stället för att mötas av ett sjukhusgult plastgolv i hallen ligger där ett klinkergolv. Jag backade ut och trodde att jag gått fel, men begrep att nyckeln i så fall inte passat. Jag hade en ny hall; nytt tak, nya väggar och ett nytt golv. En jättesnygg hatthylla, matchande skoställ och ett nyckelskåp. Inte nog med detta. Där jag i sovrummet tidigare hade en mentalgul plastmatta låg nu ett brunt trägolv som såg ut som ett trädäck. Hela hallen och sovrummet var renoverat. De hade hängt upp tavlor och möblerat, flyttat in mitt skrivbord och dator i sovrummet. Allt var klart. Den sten som föll från mitt bröst klockan halv tre den natten borde ha hörts i hela södra Stockholm.

Jag vill inte påstå att jag är unik på nåt sätt men jag tror att jag är en av få karlar som har ett kort på en vuxen karl med bar överkropp i hallen. Min favorit; Cornelis. Hans musik har följt med mig i över 35 år, runt jorden då jag var till sjöss och på semesterresor i olika länder. Då jag deppat har hans musik skänkt tröst och då jag varit glad har det passat bra med hans låtar. Det finns en Cornelislåt för varje sinnesstämning. Han förtjänar en bättre ram och jag ska gå till en riktig ramgubbe som får se till att han får en värdig inramning.

I sovrummet såg det ut så här. En karta över Sverige och kort på tre av de båtar jag seglat på.

Adak, Uppland och Vingaren. Jag var även på Albany och Arizona men de har jag inte ramat in ännu. Sen hade jag plötsligt två nya byråer, visserligen begagnade men med lite mer maritimt stuk än IKEAS Malmbyrå.
Jag ska måla om dem men vet i nuläget inte i vilken färg. Kanske vitt är en bra färg trots allt.

Den känsla av lättnad jag kände då jag klev in i min lägenhet bör alla få vara med om. Men det är lite marigt att få det så. Men för de som vill försöka kan jag ge några goda råd: Skaffa vackra döttrar, se till att de skaffar sig händiga pojkvänner.................ja det var väl det:-)

Å en annan bra sak med att resa är att man kan fylla ut sitt förråd lite grann. Sånt som man inte har råd att köpa kan ibland införskaffas i Taxfreeshoperna. Så nu är det lite lyx i mitt kylskåp igen.

Jaja, jag vet. Men om man tycker om fransk senap måste man vara beredd att lossa på lädret lite för att få ett komplett kylskåp värdigt en connesieour.

Men tillbaka till Wheelskryssningen. Jag beklagar om det kronologiska inte prioriterats på sluttampen men jag har haft lite problem med min kamera, den tål inte öl.

Här är det fullt ös på dansgolvet. Den ösigaste, han i mitten, känner ni väl igen.

Sen fortsatte det: Boppers med Matte Lagervall, numera gråhårig och hans baspolare vars namn jag glömt.
Under min forna tid som motorburen ungdom var vi ofta och tittade på Boppers så det är extra kul att de fortfarande uppträder, om än utan Peter Jezewski, och särskilt roligt att se dem på Wheelskryssningen.

Som alla tidningar har även Wheels en chefredaktör. Men få är de som sjunger i kareokebaren, det gör Mia. En himla ball tjej som är medlem i Spader Dam MC.

Vi hade tälten bredvid varandra på Lelleträffen i somras och Sussie med barn hälsade på. Då visade det sig att Mia och Sussie hade samma barnmorska, "its a small world." Varför man har en barnmorska fick jag dock aldrig reda på.

Men nu måste jag visa nåt ganska lustigt. Jag vet inte om jag ska skämmas eller om det är roligt. På årets program för Wheelskryssningen fanns en bild som var tagen för två år sedan. Den togs från scenen så man kunde se Peter i GoGetters och publiken framför. Efter nån stund upptäckte vi att både jag, AC och Sara fanns med på bilden. Det var det året VC var sjuk och låg i hytten och huttrade. Ingen bra bild men man kan kanske känna igen några om man är duktig. Och vad ser man i mitten av bilden. En stolle som babblar i mobiltelefon, mitt under en brinnande RockaBillyshow?
Ja va tusan får man se??? Undertecknad i egen hög person med mobilen i örat..........ere kul eller ska man skämmas??
Avslutningsvis, VC med sin sambo AC. Hon passar lika bra i skinnställ på en motorcykel som på en finare fest iklädd en klänning från Sivletto.
Och med risk för att sticka ut hakan i tider som dessa. Jag har varit i många länder och sett hur det är i både Afrika, Sydamerika, Australien, Asien och Sovjet/Ryssland. De vackraste kvinnorna finns i Sverige. Vi har kullager, dynamit, Björn Borg, ABBA och de snyggaste kvinnor ett land kan uppbringa. Inte undra på att alla avundas oss och vill komma hit. Nån gång ska jag berätta om när jag gick runt en hel dag i Durban, Sydafrika, utan att se en enda snygg tjej.

Men n u får ni ursäkta. Mitt första barnbarn fyllde fyra år idag och jag är himla trött efter allt jagande i affärer. Dessutom har jag en Tempursäng som väntar, premiär, så nu kojar jag.

To be continued.....

Jajamen. Vi seglar vidare utan några större problem. Möjligen kunde de som ville att vi skulle använda Värtanaska tänkt på att vi behöver sånt även på helgerna.

Men jag vill inte tjafsa för mycket om detta. En miss i beräkningen av nån som borde varit mer alert kanske. Trots allt; sopor kommer in, värme och el åker ut. Allt är som det ska men då bör vi veta att februari sgs alltid är en bra månad i kraftverksbranchen.

Å det har gått så himla bra då jag var borta så det finns goda utsikter för mig att ha som jobb att inte vara i närheten av de aktiviteter vi har på sopstationen.
Tänk att uppbära full lön bara för att vara nån annanstans....de e min framtid; tror jag.

I alla fall: Eftersom det rullar på i vanlig takt utan större störningar och ingrepp; t.o.m. Kvisten är nöjd, så får jag väl fortsätta att berätta om mina äventyr i fjärran land.

Thailand, del 3:

På båten från Lanta till Phuket som gick via Kho Phi Phi fick jag syn på den här innovative mannen. Han hade antagligen inte råd med en riktig mössa så han hade byggt om en handduk till mössa med öronskydd.

Cool kille med handduk på skallen. Många fotograferade honom och jag misstänker att detta var hans levebröd; linda handdukar runt roten. Det finns sämre jobb.

Väl i Patong körde det ihop sig ordentligt med hotellrum. Jag ska bespara alla från de värsta bitarna men slutändan blev att jag fick sova i detta rum sista natten i Thailand. Kortet är taget inifrån mitt hotellrum som gränsade mot gatan. Under fönstren var det en vägg gjord av aluminium, cirka 0,3 mm tjock. Fulla falanger hade kört in i väggen och hamnat i mitt rum men nu var väggen lagad med Tesaband.

Jaja, det var sista natten och jag brydde mig inte. Men på morgonen var det svart i rummet, AC:n var död och det fanns inget vatten i kran.

"Ja de var bara ett strömavbrott på tio timmar. Strömmen kommer tillbaka klockan fem."
Jag e lite pryd så jag ville inte ens tänka på vad städerskan hade att ta hand om klockan fem.

Så jag lämnade "hotellet" för att åka upp till PP men kom inte längre än 20 meter, där stod en bil i vägen.

Då jag tog fram min kamera och fotade spärren, hotellet och två glada.........frukostgäster....medan jag väntade på att den stora bilen skulle ha vett att dra iväg.
Väl i Patong körde jag ner til Jung Ceylon för att handla i en trivsam och avslappnad miljö. Där fick jag syn på den här kisen med alldeles för mycket kassar.........trodde jag.
Den här killen hade en låda stora Chang, en låda små Chang och fyra fulla kassar med käk. Allt detta klämde han fast på hojen. De är otroliga de här killarna. I Pattis hörde jag talas om en lirare som åkte från Pattaya till Chiang Mai, cirka 55 svenska mil, på en moppe med en TV mellan benen. Strongt!!

Men underbart är kort. Jag kommer hem på natten mot torsdag och hämtas trots den sena timmen av mina vackra döttrar. Iofs med min bil men då planet landar halv två på natten duger en Skoda ganska bra, trots att det är min egen. Jag tror att jag måste lägga in en bild på döttrarna här så att alla förstår vilken lyckligt lottad man jag är, trots att mitt liv cirkulerar bland avfall och dyl.

Min yngsta dotter som har lindat mig runt lillfingret sedan den 17 september 1980, dagen efter hon föddes. Och sedan min äldsta, som egentligen skulle var en kille och heta Svante, men som tack och lov blev en tjej, numera kvinna, tillsammans med sin sambo Billy som glatt ser fram emot att bli pappa till ett par tvillingar i slutet av maj. I alla fall: Jag kommer hem i vederbörlig ordning och hinner sova några timmar innan det är dags för fjärde Wheels Chruisingresan. Sara och jag har tllsammans med VC och hans sambo i tre år, alla år de förekommit, åkt på Wheelskryssningarna. Vi fortsätter givetvis med detta även om Sara för tillfället är enormt gravid. Pga detta beställde jag en lite rymligare hytt ifall hon inte orkade rocka runt hela natten, vilket var ett klokt drag, hon blev trött snabbt.

Eftersom vi hade en ganska stor hytt bjöd vi in VC och AC på en gratischampagne, som stod i vårat kylskåp. Vi tog några stänkare och blev lite "kaggerbeinta" innan vi stack ut och lyssnade på GoGetters och Boppers.
Jo det ett riktigt rockkalas och tiden gick som vanligt alldeles för fort. Jag hann knappast blinka innan det var det dags att börja bekymra sig om sopor, avfall, pannproblem och semesterfrågor.

Ja vi fortsätter väl.............

Sopstationen går närapå strålande. Panna 3 som får köras på max 55 ton/h har tuffat på sedan den 7 oktober med ett snittflöde på 54,78 ton!!!!!!!!!!

När jag död skulle jag vilja bli uppbränd i en Martinpanna:-)

De övriga pannorna är också snälla men kräver ibland hastiga insatser från drift och underhåll.

Vi har haft trassel med sprillans nya vattenpumpar och en del askutmatning men vi rullar vidare och snart ska vi väl ha slagit nåt rekord så att vi kan få en tårtbit.

Och eftersom det går så pass bra, om än stressigt med semesterplanerande och dyl, så får jag väl fortsätta min Thailandsberättelse så att inte tangentbordet beckar ihop.

På Koh Lanta lärde jag känna en dansk vid namn Fleming. Han kallades Ming och skötte baren tillsammans med sin tjej Tim. De hade en hyfsat rättvis arbetsfördelning. Han skötte baren från tidiga morgon tills han inte kunde hälla upp drinkar åt folk, sen tog Tim över.
Här är det kväll och han är fortfarande nykter så detta kort tog jag nog i början på min vistelse där. Denna unika händelse varade i två dagar, sen var det Tim som skötte baren solokvist medan Ming nannade kudden. På bilden finns även den trevliga sweiziskan, (eller hur det nu stavas), Pat med. Hon var dykinstruktör och berikade falanger med häftiga undervattensupplevelser. Dock inte mig ty jag har skägg.

Tidvattnet på lanta var häftigt men i största oordning. Ibland var det torrlagt på morgonen för att sedan öka som tusan på eftermiddagen. Och ibland var det tvärtom.

Korten är tagna från ungefär samma ställe, Mings bar, men från olika stolar. Nu bekymrade jag mig inte särskilt mycket om detta eftersom det fanns värre saker i vattnet är tid; en murena. Den såg jag första dagen och efter det var jag extremt uppmärksam mot allt som kom i närheten av min luftmadrass. Efter att ha sett murenan första dagen frågade jag några svenska reseledare om de var farliga. Den var knappt en meter lång och leopardskinnsfärgad.

"Nej då. Så små murenor kan knappt bitas och de anfaller bara om man bråkar med dem. Då ska du hellre akta dig för ormarna. De är jättegiftiga."

Ett stort tack till Apoloresors pedagogiska reseledare.

Så jag höll ogärna till i vatten och de timmar jag befann mig där, på min madrass, var jag otroligt vaksam över allt som hände under vattnet runt min flotte.

Detta var min bostad i 15 dygn, bungalow nummer 1. 800 bath/dygn, knappt 160 spänn. Moppen hyrde jag på ett annat ställe för 300 bath/dygn. Den gjorde drygt hundra knyck om jag fick nån minut på mig.

Ahh! Solnedgång över Lanta och en stolle som joggar på stranden. En del kutade fram och tillbaka på kvällarna medan vi andra satt i Mings bar och lyssnade på Tims klagosång över sin onyktre pojkvän. Men intet ont om honom. På förmiddagar och fram till en bit in på eftermiddagen var han en himla trevlig och social prick. Och jag tänkte ibland på ett ordspråk jag hade hört: "Det är aldrig för sent att få en vissen barndom."
Här har vi spritsortimentet på "Titty Twister Bar", som Mings bar heter. Gilbeys Gin, Gilbeys Vodka och SangSom. SangSom är ett Thailändsk rom som man kan dricka. Till skillnad från Mehkong, som inte går att dricka.

Och efter att ha solat, mopedat och farit runt på ön under dagen kunde man ibland hitta en sån här i bungalowsen. Jag är inte särskilt rädd för dylika djur eftersom de inte bits eller så men det är inte så kul då de springer runt och väsnas då man ska sova.

Här är han inte så kaxig längre efter att ha blivit duschad med myggspray och en sexa SangSom. R.I.P. din fuling!

Men för att visa att det kan vara värre ska ni få se nåt ännu otrevligare. Den här spindeln hade fräckheten att vandra runt i min säng på natten. Det var inte kul.

Hon fick en Flipflop på sig så det visslade om det. Huga! Sen var det jag som behövde en sexa SangSom.

Å lite idyll från Mings Bar. Han jobbade varje morgon med att få till ett bord och några stolar på en fin sandplätt där det tidigare varit soppåseförråd. Vi hjälpte honom att släpa ner bord och "stolar" till den här oasen.

Jag tycker personligen att det såg ganska mysigt ut. Bordet vägde väl en tvåhundra kilo och stolen till vänster cirka hundra. Men schysst utsikt och paradisliknande miljö, om man tittade mot havet.
Man bör alltså inte vända sig om, då är detta vad man får se. Kläder på tork och sopor som väntar på........ja vad vet jag. Knappast på att få åka till en fungerande sopstation.

Den här hittade vi, eller snarare Hombraa, kallad Hom av sin mor, under en brädhög. Vi föreslog att de skulle lämna den till restaurangen bredvid, som ägdes av fransmän. Men ingen trodde att det fanns folk som käkade grodor. Så han fick leva.

En annan sak när det gäller djur i andra länder. Alla människor, inklusive jag själv, vet att man inte ska lämna skorna utomhus under natten. Även att man alltid ska kolla skorna innan man stoppar in fötterna. Det vet även jag. Men om man glömmer detta, som jag gjorde, och känner att något tar emot då man kör in foten ska man vara glad att det ser ut så här.
En liten gullig groda. Men då mina vänstra tår träffade denne var jag inte så kaxig. Men man lär så länge man lever. Även den här klarade sig från grodätarnas matsedel.
Avslutningsvis för idag, en bild på en omtalad ö vars rep är överskattad, enligt mig.

PIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPIPi

Två månader och no bloggs!

Hejsan allihop. Det var himla länge sedan jag skrev nåt och det beror nog mest på slöhet från min sida, lite pga att inget särskilt hänt och något pga att jag varit upptagen. Men nu ska jag försöka skärpa mig och delge er alla de aktiviteter vi har på sopstationen. För sådana finns det, sanna mina ord.

Jag har dock ägnat en stor del av vintern till lättja på avlägsna platser men nu är jag tillbaka och har efter nån veckas arbetande sansat mig, hämtat mig och anpassat mig till det lugn och frid som arbete innebär om man jämför med ledighet, krav på upplevelser, resesträss och dyl.

Så: Jag hamnade i Thailand igen men denna gång utan att åka på MC-resor i norra delen av landet. Den här gången skulle det bli slösemester med paraplydrinkar, luftmadrasser och sol.

Jag landade på Phuket Airport med en liten klump i magen pga av olyckan för en tid sedan. Som tur är har personalen ombord blivit ombedda att snabba på med dryckesförsäljningen så jag hann inte vara rädd i så många minuter innan jag somnade in och vaknade lagom till att få en stänkare till innan vi landade. Jag tog en brännare till Patong där jag träffade min granne från huset mitt emot, den begagnade vapenhandlaren Pang-Persson. Han hade ordnat rum åt mig hos en norrman som har ett hotell på Rut-A-Thit Road: Jaxx Hotell. Schysst hotell med skojiga rördragningar.

Så här såg det ut i badrummet då jag öppnade en lucka. Ganska festligt!

I alla fall: PP och jag tog en tur till Karon till och till en restaurang som heter Trädgården och ägdes av en svensk. Där käkade jag potatismos med korv och Janne tog nåt annat svenskt som jag inte kom ihåg. Men på vägen tillbaka till Patong åkte vi ner mot en strand som vi inte hört talas om, namnet har jag glömt. Vägen blev sämre och sämre och när det började luta för mycket sa jag åt honom att det fick räcka. Jag hade ingen lust att släpa tillbaka moppen i dessa hemska backar. Men tjurig som han är skulle han givetvis kolla hur det såg ut. Jag väntade ovanför backen, klämde en kall öl som jag köpt på 7_11 och ringde mina döttrar i Sverige. Efter nån timme kom Janne tillbaka, gåendes bredvid moppen.

Pust! Flämt! Jämmerdal! I cirka en kilometer hade han fått gå bredvid skotern eftersom den inte klarade backarna. Men han kunde ha motorn igång så han behövde i alla fall inte knuffa den själv.

Något senare då vi skulle ta en Singha igen, min andra och Jannes första, hamnade vi på ett ställe där de hade elefantridning och skojiga apor. En apa gjorde reklam för Thailands flagga.
Ganska gullig krabat. Hunden som for efter apan var inte alldeles rumsren och vad den försökte göra kan jag inte berätta.

Men Patong är ingen kul stad så vi stack till Koh Lanta för att slippa alla skräddare, massagetjejer och Tuc-Tucs. I Saladan hade de ett matställe med svensk mat....trodde vi. Det var inte så svenskt men de hade i alla fall Gralic break, smaskens. Jag tror att det vat var gott men eftersom jag inte visste vad graliska bromsar var för nåt tog jag tigerprawns med ris.

Snus och gralic break. Vad mer kan man begära då man som svensk turist hamnar på en ö i Thailand.

Kanske lite service då man bokar en bungalow. Denne man ville inte bli störd av något så simpelt som turister som ville hyra ett par rum utan han lindade in sig i sin sovsäck i internetcafét så att ingen kunde störa honom.
Men vi fick varsin bungalow och eftersom Janne gärna snålar så fick han inget kylskåp eller dörr till duschen..........men han sparade 20 kr per dag. Pengar som gick åt till att köpa kalla öl och kallt vatten på Resorten, något jag slapp eftersom jag handlade i affärer och ställde in i mina grejer i kylskåpet.
På södra Lanta, i ett samhälle vars namn jag glömt. Beresta vet att det ligger söder om "Old Town" och "SeaGypsies", hittade vi ett trevligt ställe där de serverade vattenmelondrinkar etc. Ägaren förärade oss även med något underligt; "Free of charge."

Det smakade ungefär som när man är riktigt törstig och någon.......nä, det går inte att beskriva.

Och tillbaka till Lanta Lodge senare på kvällen träffade vi en skåning, tror jag, Ulf Olsson från Ängelholm. Vi käkade middag och han förklarade att han inte var "den" Ulf Olsson. Jag drog mig till minnes en ruggig typ med samma namn som nu förhoppningsvis sitter inburad. Men denne Ulf var schysst och ställde upp och delade på en tandläkarräkning med Janne och mig. Nat, som jobbade på Lantas Lodge hade tandvärk och hade inte råd att gå till tandläkaren.

Uffe och Janne. Ulf med en öl och Janne med en tre liters flaska vatten:-)
Och servitrisen Nat med sin tandvärk. Hon försökte se glad ut men det hjälpte inte. I alla fall; en god gärning i Thailand är billigare än en halv i Sverige.