Det började med ett slaggband....

...och slutade med, jag vet inte vad.

Vi stoppade panna 4 för att byta ett slaggband som var duktigt trasigt. Då känns det lite orättvist att uppstarten blir försenad pga att el och mek måste byta en pump.

Varför börjar den pumpen att krångla nu?

Så fungerar det inte i våra dagliga privatliv. Lämnar du in din bil på verkstaden för att den behöver nya tändstift behöver du knappast knuffa tillbaka den igen för att generatorn har pajat. Men så är det för oss. En del objekt måste rulla hela tiden. Jaja.

Underhållsingenjörerna har haft ett par hektiska dygn då pannan reparerades men de var glada ändå.

Hon till höger, som ansvarar för rökgasreningen, var mest orolig för att det var stökigt på hennes skrivbord, typiskt tjejer.

Och bandet som skulle bytas fick Ösmo bort illa kvickt så jag kunde ta ett kort på utmatningarna och den frilagda vändrullen på vänstra bandet. (högra om man står i slagghallen, vilket jag gjorde.)
Och så här ser det ut då man kikar in där slaggbandet normalt matar ut våra slaggrester. Lite hemtrevligt faktiskt.

Men orsaken till att vi stoppade panna för att byta band måste ni få se. Det var en ordentlig reva.

En hel del var bortsliten och det var omöjligt att gissa hur länge vi kunde ha kört med denna skada. Men jag tror inte att vi stoppade en minut för tidigt, eller en enda sekund för sent.

Men här en liten glad nyhet också. Vår nya slaggskopa ligger och väntar på att få börja jobba hos oss. Varför den inte är monterad ännu vet jag inte riktigt säkert.

Nu kom jag på det; det var nåt med en trumma. Vi ska ha en ny trumma också. Men när allt är på plats blir det hur bra som helst och det kan vara värt att vänta på.
Samtidigt som vi bökade med slaggbandet hade vi problem, som jag tidigare redogjort för, med bottenaska från panna 6. Dess hög hade växt alldeles för högt. Nu kom Yttre Bränsle till undsättning och skulle försöka peta ned högen som vi inte klarade av med mankraft.
Här dyker han upp med sin Caterpillar, lika glad som alltid. Storleken på hans maskin gjorde att han inte fick undan så mycket aska men han försökte i alla fall. Det var lite trångt i slagghallen.

I alla fall, han kommer från Gotland och är jätteduktig på att köra alla möjliga maskiner. Tyvärr förstår jag inte vad han säger men jag förstår alltid vad han menar. Han talar den gotländska som man pratar i de svårare områdena på Gotland. Där många vokaler dubbleras eller tripplas och så gott som alltid föregås av ett "J."

"Han hade ett jättefint kök, med bjuuuurspråk." "Jag tänkte sälja mina undulater, två hundra inklusive bjuuur." Etc. Jag har faktiskt sett honom lösa ett korsord en gång, måste ha varit en utmaning. "Vad heter Svealands minsta landskap?" Fjem bjokstäjver. Njäärke.........naj, de e fejl.

Nä, vill han ha en Nalle Puh handduk måste han nog hala fram lädret.

Jag vill knappast påstå att jag är nån Robert Redford, men om man skulle spela in en film som heter "Mannen som kunde tala med Gotlänningar", så låg jag nog bra till.

Sååå!!

Rökgasreningen till P4 bråkar alltid å de grövsta då vi ska starta upp den. Tur nog har vi ISS som kan den avdelningen och som vet vilka problem som dyker upp då vi ska starta pannan.

Den här killen sliter med en igenproppad ledning för femtielfte gången. Högtryckspumpar och spolslangar är deras vardag. Det är ofta stopp i våra ledningar som innehåller vatten med samtliga pH-värden mellan 0,5 och 11. Det är inga roliga vätskor vi har att jobba med.

Men trots allt trassel vi hade att bråka med så måste en del av oss dra vidare till höstmötet. Jag åkte nån halvtimme tidigare än de andra tillsammans med hon som, (antar jag), hyrde en amfibiebil på Gran Canaria. Fniss fniss.

Vi inspekterade hörsalen där vi skulle sitta och få lära oss att bli bättre medarbetare.

Denna plats skulle inom någon timme eller så fyllas av intresserade medarbetare, både anställda och underentreprenörer.
Här har vi de första pigga och raska medarbetarna som ivrigt väntar på att få...............................................nä glöm det.

Men "The Boss" var här också, och höll ordning på de andra. Som ni ser på bilden så sitter de flesta åt fel håll, bara chefen förstår åt vilket håll vi ska titta åt.

Eller så höll han en uppsträckande lektion för de andra. Jag var inte med i hans grupp så jag vet egentligen inte vad de pratade om, men så mycket vet jag; han hade koll på läget.

En tävling fick vi vara med om också. En deltävling var att rita en tavla och jag kan inte tänka mig att det fanns någon som fick fram den känsla av skorsten, panna och nöjda kunder bättre än min grupp. Se bara på elräkningen...........tre kronor.
Titta bara så glad han blir då han ser sin elräkning, typiskt Fortum!!

G1:an ska bort.

Vi har en del jobb att göra på Generator nummer 1 och eftersom den nu börjat läcka ånga så tar vi och passar på att reparera den eftersom P4:an är stoppad och vi på så sätt kan lägga all ånga på G6, då förlorar vi inget mottrycksel, jäkligt fiffigt.

Så panna 4 eldas ned i natt och ställs av, pga tidigare nämnda slaggband. Jag har tillsammans med Vivi gjort en himla snygg lista på vilka arbetsbesked som ska vara klara i natt och i morgon. Jag hoppas verkligen att det fungerar.

I morgon stoppar VG 3 G1 och vi fixar de stoppjobb som vi kan åtgärda och innan helgen är vi tillbaka igen med fyran och G1 på full last, hoppas jag. I så fall kan vi alla fira en helg med gott samvete och den frid ett hårt arbete skapar. Utom det skift som jobbar förmiddag denna vecka, de har nattskift i helgen.

I alla fall; jag glömde kameran hemma i morse så jag kunde inte ta några bilder på anläggningen idag men jag hissar in en bild på något som är jättemärkligt.

En bilresa få borde glömma.

En av våra kvinnliga medarbetare, jag kan inte säga vem, åkte för ett antal år sen med sin familj till Playa del Ingles. Där hyrde de en bil och åkte till Puerto de la Cruz. Jag försökte förklara att det var en hyfsat omöjlig resa men hon stod på sig; "vi åkte från Playa del Ingles till Puerto de la Cruz."

Så jag vill gärna visa hur tuffa kvinnor vi har på stationen. Gör om detta om ni kan.

Äntligen måndag.

Som man brukar säga då man har drönat bort en hel helg på ekonomiskt oförsvarbara aktiviteter. Hårt arbete och långa arbetsdagar hindrar oss normalt från att slösa bort våra surt förvärvade slantar, det bästa med att jobba. Men helger förstör ofta dessa våra föresatser.
Pannorna hade gått hyfsat under helgen och det fanns inte så mycket att klaga över. Panna 6 bråkade en del men driften fick ordning på den och vi hade ett mycket bättre läge på måndagsmorgonen än vi hade haft med en skugga otur i lördags. Det kunde varit mycket värre.

Men en ny vecka kommer inte ostraffat. Nu vaknar UE och konsulter och börjar gorma om sina prover och verifieringar igen.

Så 36-barssystemet ska misshandlas ånyo. Det ska växlas mellan RK och mottryck för att funktionerna ska testas. Viktigt..........ja, men det kräver en kohandel mellan olika skattesatser som är mer än lovligt jobbig. Men det måste visst göras, så.................varsågod.

Sen måste panna 4 stoppas för ett slaggbandsbyte. Vi har en skada där som måste åtgärdas men så sent som möjligt. Och när är så sent som möjligt? Ingen vet. Men jag vet att om vi inte är proaktiva, (modeordet för året), så kommer bandet att lägga av då vi som mest behöver det och det är som kallast ute och Forsmark har ramlat ur. Så är det.

Så vi äskade stopp hos PL under tisdagen. Då hade vi som vanligt tagit in olika nyckelpersoners hälsa, utbildningsfrånvaro, utetemperaturer etc i ekvationen och då blev det lite bråttom.

Det är förkylningstider nu och media hotar med den värsta influensan på länge. Bra. Om det är något man kan lita på så är det att kvällstidningar alltid ljuger men influensan kommer att komma så det är lika bra att jobba på medan alla står på benen, även om den med största sannolikhet blir lindrig i år.

Och idag gick vi ner med bränslenivån i lagersilo 1 så att Ola, han med tårtan, kunde inspektera utmatningsskruven. Den var påverkad, sa han. Vad vi gör åt det vet jag inte. På onsdag tar vi lagersilo 2, och då vill antagligen Johan på instrument kalibrera bränslelinjerna.

Alltid är det någon som in och böka i vår anläggning. Pilla lite här, kontrollera lite där, prova att göra än det ena, än det andra.
Vi andra vill bara elda sopor, producera el och värme så att alla blir nöjda, men det finns knappt tid till sånt. Sopstationen är en stor provanläggning och jag ser fram emot den dagen då alla tester, implementeringar, projekt, och allt annat är klart. Och jag är inte ensam om detta. Då den sista konsulten lämnat vår kära station blir det skumpa och kaviar.

Men nu har vi panna 1 på revision. Vi räknar med att hon/han är klar innan jul. Det är mycket som ska göras och just nu ser man halva sopstation genom pannhusväggarna.
Så jag lägger in några bilder på panna 1 då den är uppskuren och det är full arbetsfart i den.



Det ser himla kul ut då pannhuset är blottat på det här viset och himla nyttigt för oss som jobbar med drift att få se hur pannorna ser ut. Men de som jobbar med att skära ner och svetsa om pannan har ett jäkla jobb. Det är rökigt och dammigt. Enda gången de kan få lite frisk luft är då de går ut och röker. De är våra egna vardagshjältar.

Här är en av dem. Jag vet inte vad han heter men jag är ganska säker på att hans familj inte bor i Sverige utan i vårt östra grannland och han sliter hos oss dygnet runt i ett par veckor för att kunna vara hemma hos de sina i några dagar var fjortonde dag. Vardagshjältar!!!!!!

I alla fall: Jag måste fråga driften; varför ser bottenaskutmatningen från panna 6 ut så här?

Det måste finnas nåt läge då man inser att det är dags skotta bort högen som pressar sönder plåten där askan rinner ut. Hur som helst så ska jag i morgon leta rätt på nån som kan krafsa bort, gräva ur eller spränga iväg eländet.

Till sist ett litet matinslag. Måndagen till ära gjorde jag en liten lyxmiddag som kostar hundratals kronor på Paul&Norbert, om nu någon där kan göra den.

Det är en Kinesisk-Fransk-Grekisk-Italiensk-Spansk skapelse som verkligen pressar gränsen mot vad som är möjligt att uppnå i den gastronomiska världen. Jag kallar den "Route Arriba con Coche."

Som en distinkt aperitif tar man en Esperitox. Den förhöjer smaken å de makalösaste samtidigt som den motverkar de gaser chilidränkta sparrisar kan skapa.

Till sist: Dagens blog presenterades av "Half Way Inn", puben på Söder som aldrig sover, utom när de har stängt.

Äntligen fredag.

Som man brukar säga då man är trött och slutkörd. Den här veckan var ganska jobbig måste jag säga. Tre dagars kurs, sedan jobba fem dagar på två dagar.

Och på fredagrna är det alltid extra fett i matsalen. Nu var det Noisette med bea igen. Kocken tittar på oss med sina hårda ögon medan han håller i femlitersdunken med Bearnaisesås: "Vad vill du ha idag då."
Knappast någon vågar ta nåt annat än det fetaste: "Fläsknoisette med bearnaisesås."
Sen är det gratisglass. Och snål som man är tar man givetvis den dyraste; Magnum eller nåt. Och detta trots att Magnumreklamen är den fånigaste glassreklam ett reklamföretag har presterat.
Ja vi har det inte lätt i soppåsebranchen men det har väl alla förstått vid det här laget.
Panna 1 står för en storrevision och den kräver en himla massa folk och energi. Men det är ändå en massa saker som måste göras. Ångnätsregleringen måste trimmas in. Den turbinansvarige vill att vi stoppar G1:an i tre dygn så de får byta Tacometer, (varvräknare.)

Samtidigt vill instrument byta en PT 100-givare. Om vi stoppar G1:an.

Å den underhållsansvarige vill kolla beläggningen på utmatningsskruvarna i lagersilosarnas. Själv vill jag toppa desamma så att jag får se hur mycket bränsle vi kan ha i dem utan att utmatningen äventyras.

Sen kommer en projektgubbe och vill stänga av fjärrvärmeventiler för att snabba upp systemet vid olika driftfall.

Jaag fååår spaaaader!!!!!!

Samtidigt vet jag att allt är viktigt och behöver göras och helst innan vintern har sopstationen i sitt iskalla grepp. Vi är snart där.

Men som sagt; nu är det fredag och jag kan återgå till att vara en medelsvensson som inte behöver oroa sig för bränslelogistik, turbintrippar, järnklumpar i bränslet eller slaggband som håller på att gå av.

Då kollar jag in nyheterna och ser att de skyldiga i Carnegiehärvan ska få böta 50 miljoner kronor. Helt rätt.
Vad de gjort och varför det är så brottsligt begriper jag inte, men i alla fall:

Nån som visste nåt om någonting lär ha sagt till nån annan att han visste vad som skulle hända.
Och sedan hände det som flera visste skulle hända. Och när detta hände så var det något som påverkade en massa människor som begrep vad det var frågan om, dock inte jag.

Jag gör en novis reflektion och inser att om de regler som gäller för såna som inte presterar något gällde för oss så skulle vi alla sitta i finkan.

Vi delar med oss av erfarenheter och vi har t.o.m. en särskild organisation; ADV, där vi delar med oss av varandras erfarenheter för att vi ska göra ett så bra jobb som möjligt.

Men de penningstarka, de med flott i håret och Amexkort så de kan handla nudlar utan att ta fram pengar får aldrig dela med sig av sina erfarenheter. Tråkigt.
Så nu ska ett företag som sagt att det som skulle hända skulle hända få böta 50 miljoner.

Jag är glad att jag inte hajar vad de bråkar om men man kan misstänka att det är mer lönande att sitta och tjafsa om insideraffärer än att göra nytta för samhället.

Men vi på sopstationen står över detta. Vi eldar upp soporna vare sig de kommer från en krumbent same som hamnat i Stocholm eller en fin och nyrik tant som plötsligt upptäckt att hennes tomt i Tungelsta var mycket mer värd nu, än vad hennes farfar betalade för nittio år sen.

Såå: Jag bråkar fortfarande med min binära klocka, scheize. Men som tur är har jag ett arv från min farmor, ett solur. Hon fick det i present då hon fyllde sjuttio år 1969, och den fick jag ärva.

Om man ställer in det rätt kan man se vad klockan är. En jäkla kontrast till min binära klocka som jag ska slänga bort på ett extremt förödmjukande sätt, hur vet jag inte än.

Chefsträning.

Många tror att chefsträning går ut på att lära sig bestämma, skrika, ge order och allt som man ser på TV, men så är icke fallet. Jag har varit på ett antal och borde kanske pga detta vara en himla bra chef, men det finns alltid något nytt att lära sig,

Nu var vi ett helt gäng "småpåvar" som åkte ut till Ljungbergsgården på Tynningö för att ännu en gång lära oss samarbete, teamship och dyl.

Så här såg infarten till gården ut, ganska ofarlig men här väntade smärta och arbete.

Jag kan inte gårdens historia men så mycket uppfattade jag att den var i viss mån sjömansrelaterad. En viloort för gamla sjömäns fruar fram till 1980. Men vi hann knappt installera oss förrän det var dags för fysiska prövningar. En iofs trevlig kvinna tvingade oss att bryta och bända i våra gamla kroppar. Detta kallades för "Yoga."

Men vi överlevde och nästa dag stod en ännu större fasa för vår dörr; vi skulle jogga och göra armhävningar, halv åtta på morgonen. Dagge och Virpan kom några steg efter mig och jag hann ta en bild innan det svartnade för ögonen.

Mannen i den blå jackan är en inhyrd konsult och utsätter sig för detta frivilligt. Så han är det inte synd om.

Men vi gjorde vårt bästa och stannade till och med upp på morgonen för att summera läget. I det fuktiga mörkret försökte vi inse att detta var nyttigt. Hur lätt är det???
Verkstadschefen, förra driftchefen och våran statistikjocke lyssnar på platschefens goda råd samtidigt som de önskar att de var kvar i sängen och lyssnade på radio; Vinyl 107 kanske.

Men det var inget att snacka om, bara att fortsätta på vår färd mot utsatta mål.

Armhävningar, ankhopp och sit-ups, flest vinner. Allt detta på en gammal snorig dansbana som inte använts sedan Sven-Ingvars vann Schlagerfinalen, om de nu gjort det???

Å dagen efter var det fotbollsmatch. Det var två viktiga matcher den dagen. Sverige-Nordirland och Bord fyra-Bord två. Jag vågar påstå att först nämnda match inte hade samma vinkel på fotbollsplanen som vi hade; cirka 45 grader.
VC ser ut som om han inte gjort annat men det blev annat ljud i skällan då han brakade ihop med en av våra skiftchefer och knäckte ett revben. Så kan det gå.

Men säg det roliga som varar: Nästa dag var vi tillbaka på sopstationen och klockan sju på morgonen var det rond igen, denna gång på panna 2.

Sandra, Christer, platschefen, Hasse S, Virpan och jag står och kollar in en smutsig slang. Fjärran äro fotbollsmatcher och armhävningar. Nu är det återigen sopor och gamla pannor som gäller.

Men det finns utvalda även bland oss. VC och en hel drös med folk skulle återigen ut till Stockholms Skärgård för att förkovra sig. Jag fick äran att vinka av dem och nu stod verkstadschefen med sitt trasiga revben och räknade in bussresenärer.
Vad de skulle göra och vad syftet var fick jag aldrig veta, bara att de skulle nån annan stans och inte tänkte jobba något mer den dagen.
I alla fall; panna 4 går som en klocka. Panna 3 likaså. Panna två för det mesta och panna 1, den ska stå. Panna 6 tuffar på.

Snart är det vinter.

Det är lördag och svinkallt. Min rossliga hals hindrar mig från att knalla ut i friska luften, men jag ville göra nåt kul i alla fall. Jag har precis snackat med min kompis Kaj i Pattaya. De hade varit ute och åkt hoj hela dagen och satt nu på Kevins bar; Blue Parrot, och käkade Lasagne.

Nä ja e inte avis. De e mycket avgaser i Pattaya just nu. Hur som helst: Jag slänger in en gammal solnedgång från januari.

Det är inte Lule Älv ni ser, men det är nästan lika vackert. Solen går ner i Laos och jag fotar från Nakhon Pahnom som ligger på Thailändska sidan. Det är alltså Mehkongfloden.

I alla fall: Ta sig vatten över huvet.........det är jag.
Lusten att göra nåt riktigt krånglig kom plötsligt över mig och då blev det så här.

Först ett rejält glas Whisky. Sen försökte jag ställa in tiden på min nya klocka som visar tiden binärt. Till hjälp hade jag en fransk manual och det enda jag kan säga på franska är "Nöff." Som betyder åtta...............tror jag. Dagens utmaning.

Som ni ser på bilden är klockan en minut och tjugofyra sekunder över fem, helt fel. Nu har jag att göra hela helgen.

Så vare oktober.

En av de tråkigaste månaderna på året. I Tyskland har de i alla fall Oktoberfestival, vad har vi? Ingenting. På TV visar de "Bonde söker fru" och radion spelar gnälliga schlagers i de korta avbrott som finns bland all reklam.
Jag haaaatar 118 800. De kör den absolut fånigaste reklamen som existerar. Hellre kör jag ner i diket med min Tjeckiska kvalitétsbil då jag byter radiokanal än lyssnar på den trånande kvinnan som vill ha ett uthålligt alternativ som klarar av det inte det gamla alternativet klarade...........kräääks!!!

I alla fall; vi har haft en del roddande med pannor sen sist. Avslutade revisioner, påbörjade samt ett rejält ångstopp. Ett planerat sådant. Vi kallade det 36-barsstoppet.

Tänk er själva hur lätt det är att köra en bil samtidigt som man ska serva den och bilhandlaren vill göra några garantiändringar. Utan att stanna. Sån är driftens vardag.

Och när man väl får köra på alla cylindrarna så är det dags att börja byta tändstift, men utan att stanna motorn.

Men nu är vi igång igen. Efter panna 3:s revision och torkeldning på tre dygn var det dags att börja stoppa in hushållssopor.

Här kan vi se hur soppåsarna sakta men bestämt rör sig nedåt på rosterna och jag hade precis knäppt bilden då jag hörde hur det knackade på eldstadsluckan. Det var den sista svetsaren; Anti-Pekka Veesi från Rovaniemi som ville ut.

Platschefen tycker inte om att vi startar pannorna innan alla arbeten är klara och alla svetsare lämnat eldstaden men vi vill optimera så gott det går och killarna från Rovaniemi är riktiga hårdingar.

Sen var det givetvis dags att rondera anläggningen igen. Vi brukar då hitta en massa saker som ser konstiga ut, felaktiga montage, soppåsar, fimpar etc. Lite rostiga rör samt en och annan bortglömd fågel.

Vi kollade in flygaskskruvarna och där fanns det en del som borde fixas. Anläggningen är gammal så det är inte konstigt att en del saker tar stryk. Aska från sopförbränning är inget roligt material.

Sånt här fixar vår mekavdelning lätt. Hur folk kan trivas med dyl har kanske gemene man svårt att förstå men det är ungefär med oss som det är med cirkusarbetare. De säger "har man en gång börjat kliva i sågspån kan man inte sluta", eller nåt sånt. Och har man en gång börjat slåss med en sopstation så vill man inte sluta. Man vill inte ge upp. Det finns alldeles för mycket gedda uppar här i världen. Typ!!

Och här ett rostigt rör. En gång i tiden var det nog ett rostigt rör. Nu är det rostiga, böjda plåtbitar skilda från varandra. Jag har markerat delarna med pilar samt en ring där det förr i tiden fanns rörmaterial, numera luft.

Sen hamnade vi i vår "gamla" asksilo igen. Den är fullproppade och vi visste väl egentligen inte vad vi skulle göra med den; tömma den eller lägga ner och bygga nytt. Den är ett kapitel för sig och jag vill helst inte tänka på den men det blev en ganska ball bild.

Det är lite "Stjärnornas krig" och "Expedition Robinsson" över bilden.

Vidare i vår gärning: Verkstadschefen visade mig en pump vars fundament han inte var så imponerad av. Jag håller med. Jag vet inte vad det är gjort av men jag vet mycket väl vad det inte är gjord av.
Man ska nog inte blanda in vaniljsås i betongen då man gjuter pumpfundament. Vågar jag påstå utan att ha gjort några grundligare tester.

Och så var fiskesäsongen på sopstationen över. Vi har dragit upp våra mjärdar för revision. Jag vet inte hur många survattenålar vi fått denna säsong men det är nog ett par hundra stycken. De väger ungefär arton kilo i genomsnitt och smakar popcorn om man röker dem i panna fyras luftförvärmare. Mums!

Har ålarna väl kommit in i mjärderna är de fast. De har inte en chans att ens vända sig om. Men nu får vi hålla oss till mars då de blir lovliga igen.

Apropå lovliga. Jag besökte mina avlägsna släktingar i norrbotten nyligen. Där har älgarna precis blivit lovliga och älgblomningen pågår för fullt. Vart man än vänder sig står en älg och flinar åt en.

Här knäppte jag en som dök upp bakom min kusins skrivbordsstol..........knäppte:-)

Bohuslänningarnas motsvarighet till norrlänningarnas älgjakt är hummerfiske. Man kan lätt tro att det är detta som det är frågan om men så är det inte.

Det är inga kräftliknande dykravlande djur som avses.....utan en bil. Mycket ska man se innan örona trillar av.

Detta är ingen lämplig bil då man åker omkring på kullerstensgatorna i Visby. Min gamle vän som ratade studier får nu lida för att han inte pluggade i stället för att börja jobba. Hans stora bil drar mycket mer bränsle och är mycket dyrare i skatt och försäkring än min miljövänliga och bensinsnåla Skoda. Det är priset för lättja, kan man säga.

När vi i alla fall är på Gotland kan jag visa några bilder från ett av de ballaste ställena i Sverige: Kutens Bensin på Fårö. Varje år har de ett Deanparty för att hedra James Dean. Jag kan varmt rekommendera alla att besöka denna plats även om man inte är nån Deanfantast, vilket inte jag heller är. Han har under åren samlat på sig en himla massa gammalt skräp. Allt från rostiga kylskåp till instrumentbräden från Impala 59:or.

På sista bilden kan ni se ägaren själv; Thomas, med sin moderiktiga keps och diskreta kavaj. Hela kvällen serverades det fulöl och franska pet á fourer. Smaskens!

Tillbaka till Visby besökte vi ortens enda restaurang där det severades mat för män. På Texas Longhorn på Adelsgatan kunde man äta mat som det gick att uttala även med en Millers innanför västen. Jag fotade ett gigantiskt kohuvud som hängde på väggen, eller buffel eller nåt. Stora horn hade den i alla fall.

Det fanns två tjurskallar på restaurangen och jag vet inte vad jag sysslade med just då. Antingen fotade jag mig själv eller så var det nån som försökte knycka min kamera.
Men antagligen fick jag tillbaka kameran eftersom jag tog ett kort på en skylt som jag inte riktigt förstod. Vad har de använts till?
Jag hade inte råd att köpa någon men om jag hade haft pengar skulle jag nog köpt nåt annat i stället, saffaranspannkaka kanske. Apropå skyltar. Denna oortodoxka "skylt" hänger på rummet hos en av sopstationens slöaste medarbetare.

Är det verkligen så? När jag tänker efter så har han kanske rätt. Stannar jag hemma från jobbet en enda dag kan jag röka trettio cigaretter, dricka tolv glas vin och tjugofyra drinkar HB.

Hur som helst: Skyltar är inte alltid att lita på. Varför kan man inte bara kramas och vara snälla mot varandra?

Vi lever i en hård värld där inga defekter accepteras men på en del håll går man lite väl långt.

Trots allt elände vi har att tampas med så finns det ljus i mörkret. The Boss is back. Efter nästan ett års frånvaro så dyker han upp och ställer saker och ting till rätta.

Här står han på loftgången utanför kontrollrummet och talar om för RFX, KRS, IFS, NFI och ISS hur saker och ting ligger till och hur det ska skötas i framtiden. Och han tolererar inget slarv. Man kan lätt tro att han är på gott humör men på omvägar fick jag veta att han är jäkligt arg på Medelpad.

Sen en kul sak som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om, en äkta fossil. En av grundbultarna till sopstationen hittades då vi byggde om i tipphallen. Jag hann ta ett kort innan vår antikvarieavdelning dök upp och arkiverade skruven. Efter tidsbestämning och C12-metoden ska den ställas ut på historiska museet.
Sen en sak till. Jag behöver väl inte ens nämna nåt. Utom möjligen att en av våra duktigaste killar slutat och då "firar vi det." Blääh!

Hur som helst. Grädde, socker, marsipan, socker, sött, visp, vanilj, grädde, gegga, slisk, kalorier. Då dyker de upp.

Var gång en kalorimättad produkt utan spår av fibrer eller mineraler plockas fram så blir vår mansdominerade värld fylld av kvinnor. Och Ola förstås. Helt otroligt! Vad är hemligheten?